.

det är den 30 juli och det är natt. jag sitter utanför mitt fönster i en kimono fast jag borde ha en vinterjacka, för trots att det är i mitten av sommaren så är det så kyligt att jag knappt skulle förvånas över om det var frost på fönsterrutan när jag vaknar.
 jag tar en cigg och lyssnar på the cure, tittar upp mot stjärnorna men kan inte hitta månen någonstans, gråa moln är i vägen. ikväll skakades jorden om för några sekunder, men inte på nära håll som hur du skakade om hela min existens.
 du är det bästa och det värsta som hänt mig. jag undrar om jag skulle spola tillbaka tiden till innan vi träffades, om jag hade det valet. 
jag tror jag bara hade velat spola tillbaka tiden till då du först tog min hand i din. eller till när vi var uppe på Håkanberget och såg alla hustak och spårvagnsräls och då jag kände att jag kunde göra vad som helst i hela världen. eller till då vi målade inne på röda stens konsthall eller till då du sjöng för mig, då du sa att du ville göra allt med mig. nu är du borta och kommer nog aldrig tillbaka.